Känslor som bubblar upp till ytan igen. Det är aldrig enkelt, men ingen har sagt att det någonsin är enkelt. Livet är aldrig enkelt och det blir inte enklare av att ha skyddad identitet. “När ska vi få fira jul med dig” orden ekade i huvudet. Det etsade fast. Jag försökte förklara att jag vill, men att jag är rädd då det ändå inte är så långt ifrån där helvetet började. Efter flera veckors grubblande och samtal med en god vän så åkte jag. Det har gått några år sedan jag lämnade allt det där. Rädslan att han skulle misstänka att jag var där och skulle åka dit för att jag kan inte ens avsluta den meningen. Jag vet inte vad han skulle göra idag, men jag tror inte att han skulle komma dit själv personligen utan han skulle kommit med andra eller skickat andra efter. Vaksam och alert tog jag mig dit jag skulle med min packning. Det gick bra trots att jag såg något som gjorde mig särskilt vaksam. Mobilen fanns nära till hands hela tiden. Resan gick bra trots allt bra. Orden ” Han bor nästan en timma härifrån och hur många högtider ska han få förstöra” fortsatte att eka inom mig fram tills jag klev in på tröskeln och omfamnades av en stor bamse kram. Jag tog av mig min packning och tog av mig ytterkläderna. Jag klev in och kände aromen och mindes tillbaka att det doftade värme och kärlek. Jag kände mig ändå trygg och skickade genast ett sms till min goda vän och talade om att allt var i sin ordning, men att vi ändå skulle höras av som vi sa annars visste h*n vad h*n skulle göra. Julen var både bra och dålig. Det mesta var ändå bra. Jag fick träffa dom jag inte har kunnat träffa på flera år. Det bubblade upp nostalgi känslor inom mig. Det kändes som att tiden hade stått stilla att allt det jag har gått igenom inte hade skett att allt fortsatte som normalt ända fram tills utskällningen som att det var mitt fel att jag missat alla åren. “Om du bara hade lyssnat och gjort som alla andra så hade du kunnat levt och bo kvar här“ Jag svarade då att detta inte är mitt fel och att man kan skylla på han som gjorde så jag fick leva så här. ” Så illa var det väl inte” svarade hon irriterat. Ursäkta, vart var du alla gångerna då jag låg på golvet ner sparkad, slagen och hur han kallade mig för det ena och det andra. Vart var du varje gång han höjde handen och skrek åt mig. Vem plåstrade om mina sår. Du såg mina blåmärken flera gånger. Tänkte jag inom mig, men jag sa inget mer. Jag ville inte diskutera det på julafton.Varför ska alltid brottsoffret bli anklagad med frågor som “Varför lämnade du inte honom tidigare“  Det är inte så enkelt som folk tror och folk som inte har befunnit sig själva i en liknade situation borde helt enkelt inte uttala sig om den saken när dom försvarar brottsförövaren med sina spydigheter till meningar som “Så illa var det väl inte” Jag blev ledsen inom mig men fortsatte att fira julen så gott som jag kunde trots detta påhopp. Trots allt så är julen till för att fira med dom man bryr sig om och älskar även om man inte alltid håller med varandra.