Jag har bara varit så otroligt trött de senaste månaderna. Att få olika handläggare och behöver upprepa och riva upp gamla sår, tär på mig. Flashbacks som kan komma smygandes när man minst anar det. Att dessutom bli ifrågasatt, jag är utmattad, fattar dom inte. Jag vill ut på sysselsättning nu, sluta sega med det.Ni gör mig bara ännu tröttare på att trampa runt så här.

Energin, jag känner mig orklös, en del dagar orkar jag göra saker som att ta promenader eller träffa någon i den nya bekantskaps kretsen då mår jag plötsligt bra igen även om det är i några timmar att sedan komma tillbaka till sitt hem och återigen kämpa med myndigheterna eller oroa sig för ett möte, tär verkligen på en. Att behöva vänta på dom där samtalen som kan komma när som helst då dom förväntar sig att man ska komma så fort dom viftar och pekar. Att ens åka bort mer i en helg går absolut inte nu för tiden. Ingen ro att ladda mina batterier. Nu får det vara nog,har lust att sälja allt, ta laptopen och mina kläder och dra härifrån, långt härifrån. Drömmer mig bort till någonstans. Detta någonstans där folk förstår mig och bemöter mig med respekt.

Jag har lovat att aldrig ge upp, jag ger inte upp, det är nu som jag försöker leva så “normalt” som det går. Det är nu jag skriver min väg. Det hade bara underlättat med hjälp och stöd, men jag finner inget av det här. Allt ska man klara själv. Ibland behöver man en axel att luta sig emot ett tag tills man kan landa. Det kanske finns någonstans, bara inte här utan någon annanstans.